Det här är ju min dagbok det vet vi nu vid det här laget. Jag skriver för att lätta på trycket och för att må bra, älskar mina små bloggstunder jag tar när jag känner mig sugen för att skriva och har tiden till det. När jag mår bra eller när jag mår mindre bra, när jag behöver berätta något eller när jag inte behöver berätta något. Det är oftast ocensurerat det jag skriver men det är alltid från hjärtat det lovar jag.

Idag tänkte jag skriva lite mera om hur det är att vara förälder till ett speciellt barn. Mina tankar och funderingar, hur jag ser på det. 

Det är inte en dans på rosor, det är inte enkelt men det är en resa som vi har hamnat på och tar och igenom bit för bit. Att barn med ADHD är speciella är inget nytt. Dom lever i nuet verkligen och den här meningen:-Jag är precis som du men ändå alldelens olik!!!  Räcker egentligen. Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mera. Är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag ist på tystnaden i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort. Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig trygg. 

Ja som förälder vet jag allt detta och har läst på och gått kurser för att bli en bättre förälder, bättre på att förstå och handla där efter. Men vet ni, Det är skit svårt!!! Omöjligt om ni frågar mig. Kommer jag att bli en bra förälder och kommer jag att kunna ta mitt barn på rätt sätt. Periodvis vill jag bara ge upp, jag orkar inte mera. Att vara vuxen och handla rätt hela tiden är ju inte mänskligt. Det är jobbigt eftersom vi är så många och har barn i olika åldrar som inte alltid kanske är stora nog att prata med om problemet, dom gör liksom bara det som händer i familjen. Någon kan ta till våld mm...Och frågar ni mig är det jätte jobbigt att förklara och att få bort från huset. Alla vet att man inte ska slåss mm men när orden tar slut och man inte vet hur man ska hantera sina känslor ja, då smäller det. Ja att vara förälder är en utmaning. Att vara tonårsförälder är en större utmaning. Att vara ADHD förälder är en mega utmaning. Att vara tonårs kombinerat med ADHD förälder är en super, mega, maxi utmaning. Det är min svåraste uppgift hittills, klarar vi oss igenom det då klarar vi tamej tusan igenom allting...

Imorse fick jag leta maken igen, jag fann honom på övervåningen. Jag somnade sent och vaknade före alarmet imorse. Har hållit igång hela dagen, inte sovit-inte trött. Har den där känslan i kroppen då jag kan vara vaken i dygn och göra vad som helst men helst ngt kreativt...Gärna springa Gatloppet på Gladiatorerna. 

Har varit på stan och handlat födelsedagspresenter. Skjutsat runt på farmor som också köpt en fördelsedagspresent som kommer att uppskattas. Fått veta vad mor tänker köpa till 5åringen och utan att säga för mkt så är det inte i den klassen man själv fick 5års presenter för. Det är helt enkelt en annan tid nu...den kommer också att uppskattas. 

Imorgon fullt upp. Kurs-sen ska jag bara köra runt barn som ska vara på olika ställen olika tider, men jag tror jag kommer få ihop det.  Tack och lov ska ungarna ha pyjamasparty på förskolan imorgon så jag kan skicka 2st i pyjamas  Ibland ska man ha bra tur. Ska tvinga mig själv att sova nu...