Hade ett jobbigt, nödvändigt men ytterst fint samtal ikväll med en av mina fina. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag fick sanningen mera eller mindre kastat i ansiktet...Jag fick mycket att fundera på. Mitt liv som människa och mamma...har jag ansträngt mig och gjort mitt bästa. Kunde jag ha gjort annorlunda...så här i efterhand är svaret:-Ja, jag skulle VILJA ha gjort annorlunda.
Men med mina/våra förutsättningar hade det varit ett svårt uppdrag. Nu är det bara att laga det som är trasigt och hoppas och be att vi blir hela igen. Jag vet att det kommer att gå, men att det kommer att bli tufft. Inte stanna efter vägen och ge upp utan kämpa tills vi är i mål. Lite tungt och vi står längst ner i en stor uppförsbacke just nu, mina humörsvängningar gör backen lite brantare men vi tar några steg i taget...faller tillbaka och tar några nya steg fram...tillslut är vi framme. Ge inte upp, vi är flera som jobbar ihop. Godnatt

Min sömn börjar på att bli en lång följetong. Att bo och leva med tonåringar måste ju vara den absolut värsta prövningen i livet. Ett nytt spädbarn i familjen är ju som en smekning. Jag har som bekant svårt att somna, svårt att somna om då jag har vaknat och vaknar av en knappnål...Igår kom vi väl lagom tid i säng och jag var riktigt trött. Hann bara slå igen ögonen och 2 st där uppe skulle ut och cykla mitt i natten. Den tredje blev ensam kvar rädd och mörkrädd. Han kom ner till oss...varmt och trångt. Sen kom dom hem efter sin cykeltur och det blev 1 mindre i sängen. Nu då...helt plötsligt kommer någon ner och äter ris mitt i natten...men vad...nu då...helt plötsligt kommer någon ner och går ut, en kompis väntar utanför...Jag ger upp, hoppet om att få sova är hopplöst. Tillslut somnar jag och vaknar av att små fötter kommer tassande. Återigen trångt och varmt. Somnar om, men sen vaknar jag IGEN kl 04.00 ungefär av att det låter som att en hel kulpåse rullar ut där uppe...dom stora har fortfarande inte somnat...Jag blir skogstokig...dom skyller på varandra och min hjärna slår slint...somnar om för 711 gången denna natten och 06.30 vaknar första i rummet bredvid. Då är jag så borta så som vanligt får pappaanders ta det. Nu har vi jobbat på med stort och med smått...mina ögon hänger...Det är sista sommarlovs och semesterdagen. Nu kommer en maratonhelg... Imorgon 07.45 åker Alfred och Anders upp till S-teå på fotbollscup och är borta hela dagen. Och på söndag ska Anders stå och sälja fika för Elsas räkning och hennes fotbollslag...Jag är iaf tacksam att det är olika dagar så Anders kan ta det, jag är inte att lita på...fortf. huvudvärk from hell, ryggont from hell, och påsar under ögonen from hell, ett humör from hell. Nä, jag är inte att leka med...Nu ska jag försöka hålla mig vaken, någonting säger mig att jag kommer att misslyckas.