Imorgon är det den 4 augusti och fina makens 46årsdag. Det är många som börjar jobba efter en förhoppningsvis underbar semester. Men vi är lediga ett tag till, då skolorna börjar. Jag har tappat gnistan dom senaste dagarna och är trött, orkar lite och ingenting känner mig jätte slut. Idag låg jag till halv elva, det är inte klokt. Det blir bara senare och senare. Barnen har så olika tider och behov att vi räcker nästan inte till. 4åringen tar nästan ihjäl oss, hon hittar på jävulskap efter jävulskap. Vi lämnar och hämtar och bråkar om tider, vad som är rimligt och inte...ligger vaken och väntar hem någon på natten. Så här med facit i handen är tonårstiden i särklass den mest uppslitande tiden. Klarar man den så klarar man tamej tusan en jordbävning utanför dörren. Mycket får man höra mycket som man inte ska ta personligen, bara lägga locket på och gå vidare. Men jag har svårt för det. Gråter och blir maktlös och orkar inte mera och ger upp. Tills jag är stark nog att ta upp fajten igen...jag är vuxen, jag är föräldern och det är jag som bestämmer...så där håller det på...i en ond ond cirkel. Vi bara stampar på samma ställe och rullar en kort bit för att sen rulla tillbaka. Mitt psyke är inte gjort för sånt. Jag skulle vilja lämna in hjärnan på återprogrammering och en storrensning...rensa den på allt skit och bara ha bra användbara grejer där inne. 

Men nu ska vi grilla lax och bara va...hjärnan får jag ta i tu med en annan gång.