Tänkte fortsätta på mitt tidigare inlägg idag om hur man är en bra mamma, och hur vet man det? Vem bestämmer det? Ingen är väl perfekt, jag är inte perfekt...jag gnäller nog alldelens för mycket och ställer för mycket krav. Jag vet inte, jag är fullstädigt förvirrad i min roll som mamma just nu. Jag har bara gråtit och gråtit idag och tagit oenigheter efter oenigheter och försökt förmedla och förstå, men vad jag än gör blir det så fel...För några år sedan visste jag exakt var jag stod och vad jag tyckte och kände mig säker, men idag är jag bara förvirrad och känner inte mig själv längre. Det är läskigt, jätte läskigt. Jag vill få tillbaka den känslan av självsäkerhet och stabilitet i livet, men det är helt borta. Kan jag få stoppa in alla ungarna i en garderob och få "föda" ut dom på nytt igen och börja om från början...mitt hjärta blöder när vi inte når varandra...det är sex olika personligheter att försöka förstå sig på, inte lätt. Idag hade jag ett snack med mina tre stora, om hur man är en bra kompis och hur man respekterar varandra. Att respektera varandra är inte att säga fula ord till varandra eller kasta skor eller bollar på varandra osv...Att vi alla måste hjälpas åt för att det ska gå vägen, ge det som krävs av oss. Jag grät och var förtvivlad och dom tittade åt tre olika håll och tyckte säkert jag snackade skit, men jag försökte, och jag tror det fastande endel...Det jag vet är iaf att jag Älskar dom alla och att jag inte kommer att ge upp utan jag kommer att se till att dom alla får det dom vill inom vissa gränser så att vi alla känner oss tillfredställda  

Och där föll jag ner en bit, fy tusan vad lite det behövs...jag blir hela tiden påmind om vilken uppgift det är att uppfostra barn, en jätte, jätte svår uppgift som jag faller på hela tiden. Jäklar vad jobbigt det är att jobba i motvind och försöka ge, vara rättvis, vara en god mor och ge frihet samt sätta upp regler och gränser. Jag gråter inombords av smärta, jag vill bli behandlad med respekt som jag behandlar andra ( tror jag och försöker jag iaf)...jag vill inte känna mig fullständigt misslyckad och menlös, som att jag inte betyder någonting, allting jag gör, allting jag gör, gör jag för familjen, för alla åtta i våran familj. Då svider det extra då det inte fungerar, då jag inte får ihop det...jag tänker hela tiden att jag har misslyckats med min uppgift och vill bara lägga ner, lägga mig ner, blunda och inte se...

Nu har jag börjat på att skaka också som en biverkning på medicinen-skit, det också...har tappat matlusten och vill bara krypa in under täcket. Imorgon flyger jag ner till skåneland, genom hela landet nästan och till Lund för att gå på fina farmors begravning, vila i frid älskade farmor vi ses i Nangijala...