Kära dagbok...nya prover och ny dos-höjning, låg lägre i koncentration än förväntat på provresultatet och bara att göra som man blir tillsagd. Det är segt, mycket segt och jag trevar mig sakta, sakta uppåt. Har haft barnen hemma denna underbara varma för-sommar-dag, då dom varit så snoriga och haft feber i helgen. Men den mesta snoren beror nog till största delen på pollen, själv nyser jag som en galning och ögonen är rödsprängda och rinniga. Jag är oerhört känslig och börjar gråta för allting känns det som...så fort det blir minsta lilla spricker det...jag ligger på bristningsgränsen och kan inte hålla tillbaka. Mina små undrar, klappar och konstaterar:-Mamma, är ledsen, mamma gråter...Stod och stortjöt över köttfärssåsen tidigare ikväll och Olivia kom och försökte trösta och ville lite senare ha en kram. Det värmer, samtidigt som det svider att barnen får stå på sidan om och vill hjälpa men kan inte...jag är så glad att dom har varandra, dom sover tillsammans och finns där för varandra  . Låt mig bara:-Jag-hatar-mitt-deprimerande-skit-liv-  jag-vill-ha-tillbaka-mitt-braiga-härliga-värt-att-leva-liv-med-glädje-lycka och-harmoni-saknar-mina-toppar-vill-ha-en-kick-snart-så-jag-får-lite-endorfiner-i-kroppen-att-suga-på-ett-tag-ladda-om-

Skit i det nu, vi har iaf ätit melon på våran soliga altan idag, det var mys    och sommrigt...