Fredag och det är grått ute och grått inne...men vi deppar inte ihop för det inte. Jag har varit på väg ner i några dagar och varit så där sjukt trött och orkeslös. Och igår trodde jag att nu smäller det, känslan som intar min kropp är numera en mycket känd känsla som jag förut inte kunde styra eller på nått sätt häva. Jag försökte bara göra så lite som möjligt, tog en tvätt och en diskmaskin. Och isf bilen tog jag bussen till vårat sista bipolära gruppmöte. Hade dock tagit fel på tiden och var en timme sen i mina beräkningar men det gjorde ingnting förutom att jag inte hann med det jag hade tänkt innan. På mötet mådde jag illa och troode jag skulle somna här och nu på konferansbordet med flera åskådare men lyckades hålla ögonlocken på glänt. När vi väl kom hem till vårat "kaos" började jag sakta, sakta på att återfå min energi. Är det så att barnen och mitt smått stressiga liv gör min dag eller är det månne alla mediciner jag stoppar i mig. Nu står jag på tre olika sorters mediciner. Lyckopiller, ergenyl och litium. (sömntabletter vid behov, men det var jätte längesedan jag tog en sådan). Jag kanske helt enkelt bara går omkring och är jätte drogad för att förstå hur stressigt det egentligen är. Vi blir hela tiden matade med hur viktig sömnen är och leva ett rutinmässigt liv med så lite förändringar som möjligt. Och när vi känner att vi börjar på att hamna i dalar eller toppar ska vi tänka på att inte stressa och bara göra det som är roligt för just mig. Tänka lite ego, med andra ord. Men handen på hjärtat, hur svårt är inte det. Fast jag försöker att inte stressa upp mig, iaf inte för småsaker och inte börja på att älta saker det är då mina katastroftankar kommer in i bilden och ja, göra det som jag tycker är roligt...sova är roligt då jag är i det tillstådet.  Men idag ska jag inte sova...idag ska jag mysa med en vän och hennes baby...